Information om släkthistoria räcker inte för bedömning av ärftlig sjukdomsrisk
Släkthistoria är ett centralt verktyg som läkare använder när de bedömer risken för många vanliga sjukdomar. Med hjälp av den försöker man kartlägga individens risk att drabbas av exempelvis koronarsjukdom, diabetes och olika typer av cancer.
För att bedöma genetisk predisposition har det under de senaste åren utvecklats så kallade DNA-testbaserade polygena risksummor, som omfattande beaktar den riskbörda som skapas av individens egna genetiska riskfaktorer.
I studien som genomförts av Helsingfors universitet har nu dessa två metoder jämförts för över tjugo vanliga sjukdomar. I studien undersöktes till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, vanliga cancerformer samt muskel- och skelettsjukdomar. Resultaten visar att mätning av både släkthistoria och polygen risk tillför kliniskt mervärde vid bedömningen av ärftlig sjukdomsrisk, och dessa mätinstrument ger inte överlappande information.
– Man har funderat på om en polygenisk riskbedömning baserad på DNA-analys ger information som inte redan kan erhållas genom att undersöka släkthistoria. Våra nya resultat visar att metoderna kompletterar varandra avsevärt och genom att kombinera dem kan den mest exakta riskbedömningen erhållas, säger Nina Mars, som genomförde studien vid Institutet för molekylärmedicin i Finland FIMM, Helsingfors universitet.
Resultaten från den nyligen publicerade studien baseras på FinnGen-forskningsmaterialet som omfattar över 300 000 finländska biobanksdonatorer.
Med hjälp av materialet observerades att sjukdomsrisken var särskilt hög om individen hade både släkthistoria och en genomsnittligt hög polygen risk.
Resultaten visade också att en genomsnittligt lägre polygen risk kompenserade för den ökande påverkan av släkthistorisk risk. Hos personer med låg risk var sjukdomsrisken alltså inte högre jämfört med den övriga befolkningen, även om det fanns sjuka i närmaste släkten. Resultaten var liknande för olika sjukdomar.
Geninformation är mer individuellt än släkthistoria
Även om den polygena risken mer precist beskriver individens genetiska egenskaper än släkthistoria, ersätter den inte undersökningen av släkthistoria. Forskningsgruppen anser att det finns flera skäl till detta.
– Släkthistoria kan ge information om familjens gemensamma icke-genetiska faktorer, såsom levnadsvanor. Å andra sidan ger släkthistoria inte individuell information.Till exempel ger moderns sjukdom samma information om släkthistoria för syskonen, trots att varje syskon har ärvt en unik kombination av genetiska faktorer från båda biologiska föräldrarna. Den polygena riskbedömningen ger just information om dessa individuella genetiska riskfaktorer, säger Nina Mars.
Fram till nu utnyttjas polygen riskbedömning inte särskilt mycket vid bedömningen av sjukdomsrisken på läkarmottagningen.
– Vår nyligen publicerade studie kompletterar finländska och internationella studier som visar det ökade värdet av polygen riskbedömning i kliniska prognosmodeller. Polygenetisk riskinformation kan fastställas samtidigt för många sjukdomar, även för sådana där det är svårt att samla exakt information om släkthistorian. Och vem av oss känner ens till eller minns alla våra släktingars sjukdomar? frågar professor Samuli Ripatti från Helsingfors universitet, som ledde studien.
Ursprungliga publikationen: Nina Mars, Joni V. Lindbohm, Pietro della Briotta Parolo, Elisabeth Widén, Jaakko Kaprio, Aarno Palotie, FinnGen, Samuli Ripatti. The American Journal of Human Genetics, online early 7.11.2022. DOI: https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2022.10.009